Quinta do Noval Nacional. Ett vin av närmast mytomspunnen karaktär. På den vägen är det sedan den i portvinssammanhang oöverträffade 1931-årgången, där Nacional satt måttstocken för allt framtida portvin. Åtminstone är det vad den lilla klick som haft ynnesten på prova årgången tutar i oss! För med sina dryga 250 lådor oympat vin är Nacional svår redan från början att finna och om 78 år adderas behöver väl knappast mer tilläggas.
Nacional har endast passerat min gom två gånger tidigare så när en kväll med tio '71:or från Barolo och Barbaresco satt nivån för aftonens fortsättning, var det läge för mitt blott tredje försök på Nacional! En 1982:a har länge legat och väntat på rätt ögonblick och med fyra timmars karaffering var det så dags. Fram med en Gruyere och den lätta och eleganta 1982:an!
Början av 1980-talet såg en framgångsvåg för Vintage Port. 1980, 1983 och 1985 deklarerades alla av majoriteten av portvinshusen vilket gjorde att år som 1982 hamnade i kläm i och med restriktiviteten att annonsera årgångsport var mer rigorös förr. Nu var just åttiotvåan inte ett av de största men med facit i hand producerades många mycket välgjorda och oklanderligt balanserade viner, särskilt i jämförelse med 1985 som har svajat mer i kvalitet och balans.
Bortglömda årgångar under exempelvis 80-talet, såsom 1982 och 1987, har inneburit att vanliga dödliga haft en chans att en gång under sin livstid kunna köpa en Nacional. Dessutom var den gamla ägarfamiljen van Zellers tolkning av Nacional ett helt annat än nuvarande AXA's. Vill man vara elak så har den sagolika elegans och lättviktiga stilen försvunnit på bekostnad av brutal kraft men å andra sidan; AXA har lagt ner så mycket på att ge Quinta do Noval, och Nacional, en ny rennässans, att det vore direkt korkat kalla dem annat än eminenta tillvaratagare av en nationalklenod!
Mogen port är vackert att skåda och runt bordet cirkulerar det rubinröda vinet i portvinskaraffen. Vinet serveras blint och gissningarna på ursprung och druva sätter fart. 1982 är perfekt mogen nu. Glaset fylls av eteriska toner, mjölkchoklad, nötcreme, torkade rosor, apelsinskal, mynta. söt lakritstobak och vaniljiga blåbär. Måhända aningen spretigt men det råder inga tvivel om att det är väldoft så det förslår!
Smakmässigt är harmonin större och bjuder på fin komplexitet. Nougat, kaffesump, vanilj, blåbär, blommighet och ett svagt stjälkigt drag ger spänning till den eleganta och relativt lätta kropp som 1982 Nacional visar upp. Fin, lång eftersmak där en skön piptobakston sätter punkt för upplevelsen.
Jag är löjligt förtjust i den lättare portvinsskolan och minns inte minst vinterns 1970:a Quinta do Noval, stöpt i samma form. Tyvärr får denna typ av vin allt mindre utrymme i en vinvärld som numer drar åt koncentration och ren essens. Beklagansvärt, för när viner som 1982 Nacional och kvällens magiska 1971 Barbaresco Pajoré får visa sin eteriska och sensuella stil, är det svårslaget. För visst är det härligare bli förförd än knockad!
Och ja; hade jag ägt en vingård med oympade stockar, vingården hade hetat Nacional, varit världskänt så hade även jag stolt skrivit "Produced from Pre-Phylloxera Vines". Kanske än större än vingårdsnamnet till och med!
(1982 Quinta do Noval Nacional, Douro, 92 p)
När du hör Vinho Verde tänker du säkert regn, fukt och rankor som klättrar upp längs telefonstolparna, eller som i övrigt växer lite ostrukturerat. Liten alkoholhalt, tillsatt kolsyra och ett bäst-före datum som säger ett år efter buteljering? Jodå, det stämmer ganska bra på en stor del av Minho's viner men området är stort, mycket stort till och med och står för ca 15% av Portugals vinproduktion. 35 000 hektar kan emellertid inte generaliseras och det säger sig självt undantagen är lika många som fördomarna.
Längst i norr ligger regionens största undantag; distriktet Moncao. Endast en druva är tillåten i DOC Moncao och det är den högklassiga Alvarinho-druvan. Här huserar regionens främsta producenter och vi i Sverige har, genom Portugalentusiasten Portucastas, fått ta del av det kanske främsta namnet av dem alla; Quinta de Soalheiro. Soalheiro ligger i Moncao, nära den lilla byn Melgaco. Tilläggas kan att Melgaco är väldigt nära den spanska gränsen och på den andra sidan finner man också högklassiga Albarino-viner.
Soalheiro blev årets producent i Portugal när den främsta vintidsskriften Revista de Vinhos hade sin gala tidigare i år. Har man provat egendomens 2007:a kan man också förstå detta, särskilt i prestigevinet Primeiras Vinhas som är en av de mäktigaste Alvarinho's jag provat. Hämtat från egendomens äldsta stockar och dessutom vill jag minnas en mindre andel av vinet får se lite ek. Kanske atypisk i årgång 2007 men för den lycklige som ännu inte druckit upp är det värt spara några flaskor och följa utvecklingen mot mineral.
Nu har 2008:an landat i beställningssortimentet och jag är inte sen prova. Särskilt när årgången sägs vara svalare än året innan misstänker jag stilen kommer vara klart annorlunda än det vin som Dirk Niepoort var med och trolla fram.
Och visst är skillnaden tydlig! När 2007 stod för koncentration och mer blomma, persika- och aprikostoner så är 2008:an åt det äppligare hållet till. I en blindprovning skulle man lätt kunna förvillas av doften och hamna i ett gräsigt Pouilly-Fumé medan den fräsiga syran skulle kunna landa i tysk torr Riesling. Men nu vet jag vad som finns i glaset och den väldigt ljusa drycken med grönskimmer doftar inledningsvis av nässlor, gröna äpplen, våta nyregnade stenar, grön citrus och vit persika.
Fräsigare syra, äppelskal och mer mineralighet än 2007. Uppfriskande, nyanserad men ändå med en fin rondör och fruktdriv som inte får en att ropa efter Losec. Bra längd med svag bitterhet vilket blott är typiskt för druvan och dess tjocka skal. Något säger mig att nollåttan är ett mer uttalat lagringsvin än föregående år men även att det är ett vin som får terroiristerna att jubla.
Till en stekt koljafilé med serranochips är det en höjdare och det är egentligen svårt misslyckas med Alvarinho och mat i kombination så länge maten inte är extrem eller tufft kryddad.
(2008 Soalheiro Primeiras Vinhas Alvarinho, Minho, 91 p.)
Det står 1957 på flaskan från Colares. Länge har jag sneglat på 52-åringen men Manuel José Colares flaska, tappad av en av de tre kvarvarande producenterna, Tavares & Rodrigues, har haft ett högre syfte och jag har fått bida min tid. Det är nämligen en god väns år och när så denne funnit vägen norrut och hälsar på ges tillfället prova femtiosjuan!
Oympade stockar, tanniner som till och med får Nebbiolo att blekna, kultiverad mer eller mindre på playan....Colares är unikt och kontroversiellt. Och utan att vara elak kanske man någonstans ändå kan förstå varför vinet nästintill försvunnit från kartan. Tack och lov för men för när Colares lyckas med frukt, fatlagring och tanniner är det vinvärldens Islay; fint inbäddat i tång och sälta från havet.
Colares är ett vin med anrik historia. En sådan utnyttjas förr eller senare och plagiaten blev till sist så många att 1931 lät fascistregimen tvångskooperativ bli lösningen. Producenter tvingades lämna in sitt vin för vinifiering och lagring i kooperativets källare. Kooperativet bestämde sedan när vinet var redo för buteljering och försäljning. 18 månader var dock minimum lagringstid på de stora träfaten med en volym på ca 14 000 liter, men många spenderade uppåt 10 år på dessa.
1935 var 507 vinbönder tvångsanslutna till kooperativet. I och med Portugals inträde i den europeiska gemenskapen upplöstes tvångskooperativen men de flesta vinbönderna fortsatte leverera till kooperativet. Det fanns visserligen inte många kvar då Colares sakta men säkert blivit offer för urbanisering och byggandet av exklusiva semesterbostäder. Idag återstår endast tre producenter av Colares och det är Real Compania Vinicola, Antonio Bernardino Paolo da Silva och Tavares & Rodrigues som buteljerat kvällens vin från Manuel José Colares.
Bladkorkskruven åker fram men efter att ha torkat av under blyhöljet inser jag det är lönlöst och trycker ner korken. Nivån är utmärkt och har blott sjunkit en-två centimeter.
Hastig check. Doft ok och inga tecken på defekter. Dekanteringen avslöjar ett gammalt vin med flera färgspektra. Underbart skåda!
1957:an lever men är gammal. Första intrycket är för gammalt men det visar sig att lite vädring sätter fart på dofterna av trä, hav, röda bär, torkade frukter och ett drag av våt jord. Underbart är kort och vinet stannar inte i stadiet mer än femton minuter innan nedfärden mot Hades rike påbörjas.
Tanninerna har mildrats betänkligt och smaken visar upp fin bärsötma, gammalt trä, jord och en lätt volatil syra. Elegant, lätt stil och liksom doften avtar vinets nerv efter kvarten.
Personligen föredrar jag Colares som mer tydligt visar sitt ursprung och att det tappar så pass snabbt får tillskrivas ett sämre år. Balansen och harmonin är ändock på plats och man kan inte låta bli att imponeras lite. 1957 - ett stycke vinhistoria!
(1957 Manuel José Colares, Tavares & Rodrigues, Colares, 85 p)
Under mina irrfärder i Portugals vinhistorik stöter jag ibland på flaskor som kräver detektivarbete utanför min kompetens! Visst lär man sig om flaskformer, förslutningar och att tolka det lilla som ges men när det enda jag får är V.V. och Frasqueira Particular är jag förvirrad!
Frasqueira står egentligen för årgång. Particular säger väl sig självt; att den förväntas vara extra bra. Nu står emellertid ingen årgång angiven på flaska, etikett, kork eller hölje. Att den är gammal råder det dock ingen tvekan om; sannolikt i spannet 50-80 år med det senare som mest troligt. Nivån har sjunkit betänkligt i samtliga fem flaskor jag och min bror kom över - till skulderpartiet närmre bestämt.
V.V. var det. Vinho Velho; gammalt vin. Oftast en benämning man använde sig av i Douro på vin som inte passerat tullarna i Vila Nova de Gaia och som var avsett för eget bruk, åt familj och vänner. Med åren när hus fusionerades, försvann och gamla privata vinkällare gick ut på auktion har det dykt upp en del viner som dessa; oftast av tawnytyp.
Ingen mening här försöka dra upp korken som helt sonika trycks ner i flaskan. Karaff och sil åker fram och vinet får luftas en längre tid. Att det sannolikt är en tawny avslöjar såväl doft som smak som bjuder på hasselnötter, kaffesump, vaniljfudge och russin och fikon. Förvånansvärt friskt även om åldern också är påtaglig.
Smaken är maffigt söt med litet volatilt syrabett; i sammanhanget är syran ytterst välkommen och friskar upp. Koncentrerat, mörkt och russinaktigt samt med en ton av färska valnötter är det en häftig upplevelse för de ynka 200 kronor det kostade mig! 10 år gammal tawny någon efter en sån här?
Dessutom är hållbarheten fantastisk - två veckor i kyl har inte påverkat nämnbart även om den färska nötigheten avtagit något.
Till mat? Nej, tack! Ett glas är en dessert i sig och dessutom vore det elakt mot efterrätten som helt hamnat i skuggan när en åldersherre äntligen får se dagens ljus; efter kanske seklet i flaska!
Tänk att vissa viner behöver ett par dagar för att visa upp sig från sin bästa sida! Ganska imponerande eller hur? Å andra sidan; när öppnade du senast upp lördagskvällens vin torsdagen innan?
Mouchao Tonel 3-4 är ett sådant vin. Att få det upphällt på en provning skänker knappast vinet rättvisa utan här krävs dekantering åtminstone ett dygn innan. Något som äldre modeller av Mouchao också skvallrar om; viner som håller och utvecklas under decennier!
Tonel 3-4 har avhandlats innan. Jag har då blivit hänryckt och närmast förskräckt på samma gång men när det nu ges tillfälle dricka vinet i lugn och ro på hemmaplan, och dessutom öppnad två dagar innan , är det bara att sätta sig ner och ta till sig av intrycken som väller över en.
Oroa dig inte! Det blir ingen rusning efter 2003:an från Mouchao och du behöver inte banka på Systemets dörrar i arla morgonstund för att säkra din kvot. Tonel 3-4 kostar 688 kronor och när de flesta väl tagit sig förbi den mentala spärr som ett sådant belopp ändå är, står det knappast Portugal högst upp på inköpslistan. Kanske en Champagne, Bordeaux eller en Bourgogne möjligtvis men en Alentejo? Nja...
Men hör du till den skara som vågar trampa nya spår kanske detta är en av årets vinupplevelser! Två dagar gammal känner jag knappt igen mina egna noter från senaste provningstillfället. I glaset får jag känslan av att vara i norra Rhonedalen då Tonel 3-4 nu utvecklat den för Cornas så delikata svarta oliv-karaktären. En animalisk ton finns likaså i doftspektrat och kryddbutiken är på plats. Ändå, Portugal är närvarande med en svag tallbarrig ton och mynta. De initiala dragen av kemikalier och nymålat är puts väck och ersatta av mer behagliga komponenter.
Den långa luftningen har gjort gott för smaken likaså. Animalisk, kryddig, jordig och med sötmogen hallonfrukt och lakritspiptobak sitter det som en smäck. Det är voluminöst och på samma gång rasande elegant. Tanninet måste vara en av dina bättre vänner för att du ska kunna ta till dig vinet men inget snack om saken; det finns tillräckligt med 'stuffing' i den här för att inte bli blott ett tanninmonster!
Tonel 3-4 besitter en formidabel personlighet och en balans som trots vinets värme och alkohol framkallar gåshud. Ska du nu hosta upp 688 kronor för en flaska och har krav på underhållning lär Mouchao kunna bistå. Men öppna det åtminstone på morgonen och karaffera om vinet ska drickas på kvällen.
Till Mouchao serverar du en viltstek som fått sin beskärda del av vitlök och som har ett lagerblad med i rödvinsskyn. Ackompanjerar gör en jordärtskockspuré med en klick smör och vitlöksslungade sockerärter. Inte ens en Cote Rotie gör det bättre!
N.B. Tonel 3-4 är ett av Portugals dyraste och mest eftertraktade bordsviner. Att vi har möjligheten köpa det på hemmaplan kan helt tillskrivas en galen entusiast som älskar vin mer än tjäna pengar. 688 kr för jäst druvsaft är inte att förakta men ha i åtanke att portugiserna får betala än mer för den!
Plötsligt låg den där bara. En portugisisk Chorizo baserad på främst fläsk, rött vin och grislever. En portugisisk delikatess i detta vårt land som tycks tro att allt måste komma från Italien för att vara ätbart eller få kvalitetsstämpel!
Kanske inte den mest estetiskt tilltalande men ack så god. Tankarna gick till Morcela, blodkorven, vilt och smygande kryddhetta.
Fint hackad över en rejäl kantarelltoast med solrosskott och rostade solrosfrön gjorde chorizon stor succé! Även bland småttingarna som satt med till bords....
Inköpsställe: Ica Fridhemsplan.
Alla Douro Boys är inte män. I kvintetten, och givetvis i spetsen, står den tidigare modellen och sedan decenniet tillbaka utbildade önologen Sandra Tavares da Silva. Med examen från Milano återvände hon 2000 till Portugal och fick omgående anställning hos Douroproducenten Vale Dona Maria. Samtidigt påbörjade hon projektet med familjens egendom i Estremadura, Quinta de Chocapalha.
De flesta skulle nog nöja sig med två jobb men inte Sandra. Hon träffar sin blivande make Jorge Serodio Borges, också han med vin i venerna vilket efternamnet skvallrar om. Tillsammans startar de projektet Pintas, döpt efter deras vingårdshund. Pintas erhåller närmast omgående kultvinsstatus i Portugal och gör det möjligt för paret köpa loss några av de marker de arrenderat för vinet ifråga.
Tre jobb. Undrar om hon är nöjd nu?
Nöjd och stolt kan Sandra definitivt vara över den förvandling den totalt nedgångna egendomen Chocapalha i Estremadura genomgått sedan 1987 då den införskaffades av hennes föräldrar, Alice och Paulo. Klassiska portugisiska 'castas' trängs med internationellt kända sorter såsom Chardonnay och Cabernet Sauvignon.
Egendomens vita reserva 2007 kan just nu inhandlas på hemmaplan. Sammansättningen av Chardonnay, Viosinho och Arinto är intressant. Tydligen ingår även en liten dos Vital. Såväl den burgundiska druvan Chardonnay och Bucelas stolthet, Arinto, är ypperliga på att suga åt sig mineraltoner och låter därmed den syrarika Viosinho stå för de mer parfymerade och exotiska tonerna.
Vinet spenderar sju månader på fransk ek och resultatet är ett rasande elegant vin med kallvuxna och mineraliga undertoner! Modernt ja men inte utan personlighet.
Mineraltoner som påminner om flintarök, rostad ek med drag åt popcorn, kaffe och vanilj, persika och citrus. Och så en liten lätt parfymerad ton, vårblom. Elegant, kallt och outvecklat.
Syran biter till, mineralen likaså och backas snyggt upp av eken. Svag äpplighet, grön citrus och en svag bitterhet biter till i den innehållsrika men på samma gång strama smaken. Fin renklingande längd. Lika läcker till en fiskrätt såsom Marulk med Serranochips eller en kycklingfilé med gräddig ljus sås.
Oj så bra och oj så lurad jag blev när vinet jag provat blint presenterades! N.B. Översta bilden från Dourogruppens sida.
Inlägg
