Det står 1957 på flaskan från Colares. Länge har jag sneglat på 52-åringen men Manuel José Colares flaska, tappad av en av de tre kvarvarande producenterna, Tavares & Rodrigues, har haft ett högre syfte och jag har fått bida min tid. Det är nämligen en god väns år och när så denne funnit vägen norrut och hälsar på ges tillfället prova femtiosjuan!
Oympade stockar, tanniner som till och med får Nebbiolo att blekna, kultiverad mer eller mindre på playan....Colares är unikt och kontroversiellt. Och utan att vara elak kanske man någonstans ändå kan förstå varför vinet nästintill försvunnit från kartan. Tack och lov för men för när Colares lyckas med frukt, fatlagring och tanniner är det vinvärldens Islay; fint inbäddat i tång och sälta från havet.
Colares är ett vin med anrik historia. En sådan utnyttjas förr eller senare och plagiaten blev till sist så många att 1931 lät fascistregimen tvångskooperativ bli lösningen. Producenter tvingades lämna in sitt vin för vinifiering och lagring i kooperativets källare. Kooperativet bestämde sedan när vinet var redo för buteljering och försäljning. 18 månader var dock minimum lagringstid på de stora träfaten med en volym på ca 14 000 liter, men många spenderade uppåt 10 år på dessa.
1935 var 507 vinbönder tvångsanslutna till kooperativet. I och med Portugals inträde i den europeiska gemenskapen upplöstes tvångskooperativen men de flesta vinbönderna fortsatte leverera till kooperativet. Det fanns visserligen inte många kvar då Colares sakta men säkert blivit offer för urbanisering och byggandet av exklusiva semesterbostäder. Idag återstår endast tre producenter av Colares och det är Real Compania Vinicola, Antonio Bernardino Paolo da Silva och Tavares & Rodrigues som buteljerat kvällens vin från Manuel José Colares.
Bladkorkskruven åker fram men efter att ha torkat av under blyhöljet inser jag det är lönlöst och trycker ner korken. Nivån är utmärkt och har blott sjunkit en-två centimeter.
Hastig check. Doft ok och inga tecken på defekter. Dekanteringen avslöjar ett gammalt vin med flera färgspektra. Underbart skåda!
1957:an lever men är gammal. Första intrycket är för gammalt men det visar sig att lite vädring sätter fart på dofterna av trä, hav, röda bär, torkade frukter och ett drag av våt jord. Underbart är kort och vinet stannar inte i stadiet mer än femton minuter innan nedfärden mot Hades rike påbörjas.
Tanninerna har mildrats betänkligt och smaken visar upp fin bärsötma, gammalt trä, jord och en lätt volatil syra. Elegant, lätt stil och liksom doften avtar vinets nerv efter kvarten.
Personligen föredrar jag Colares som mer tydligt visar sitt ursprung och att det tappar så pass snabbt får tillskrivas ett sämre år. Balansen och harmonin är ändock på plats och man kan inte låta bli att imponeras lite. 1957 - ett stycke vinhistoria!
(1957 Manuel José Colares, Tavares & Rodrigues, Colares, 85 p)
Under mina irrfärder i Portugals vinhistorik stöter jag ibland på flaskor som kräver detektivarbete utanför min kompetens! Visst lär man sig om flaskformer, förslutningar och att tolka det lilla som ges men när det enda jag får är V.V. och Frasqueira Particular är jag förvirrad!
Frasqueira står egentligen för årgång. Particular säger väl sig självt; att den förväntas vara extra bra. Nu står emellertid ingen årgång angiven på flaska, etikett, kork eller hölje. Att den är gammal råder det dock ingen tvekan om; sannolikt i spannet 50-80 år med det senare som mest troligt. Nivån har sjunkit betänkligt i samtliga fem flaskor jag och min bror kom över - till skulderpartiet närmre bestämt.
V.V. var det. Vinho Velho; gammalt vin. Oftast en benämning man använde sig av i Douro på vin som inte passerat tullarna i Vila Nova de Gaia och som var avsett för eget bruk, åt familj och vänner. Med åren när hus fusionerades, försvann och gamla privata vinkällare gick ut på auktion har det dykt upp en del viner som dessa; oftast av tawnytyp.
Ingen mening här försöka dra upp korken som helt sonika trycks ner i flaskan. Karaff och sil åker fram och vinet får luftas en längre tid. Att det sannolikt är en tawny avslöjar såväl doft som smak som bjuder på hasselnötter, kaffesump, vaniljfudge och russin och fikon. Förvånansvärt friskt även om åldern också är påtaglig.
Smaken är maffigt söt med litet volatilt syrabett; i sammanhanget är syran ytterst välkommen och friskar upp. Koncentrerat, mörkt och russinaktigt samt med en ton av färska valnötter är det en häftig upplevelse för de ynka 200 kronor det kostade mig! 10 år gammal tawny någon efter en sån här?
Dessutom är hållbarheten fantastisk - två veckor i kyl har inte påverkat nämnbart även om den färska nötigheten avtagit något.
Till mat? Nej, tack! Ett glas är en dessert i sig och dessutom vore det elakt mot efterrätten som helt hamnat i skuggan när en åldersherre äntligen får se dagens ljus; efter kanske seklet i flaska!
Tänk att vissa viner behöver ett par dagar för att visa upp sig från sin bästa sida! Ganska imponerande eller hur? Å andra sidan; när öppnade du senast upp lördagskvällens vin torsdagen innan?
Mouchao Tonel 3-4 är ett sådant vin. Att få det upphällt på en provning skänker knappast vinet rättvisa utan här krävs dekantering åtminstone ett dygn innan. Något som äldre modeller av Mouchao också skvallrar om; viner som håller och utvecklas under decennier!
Tonel 3-4 har avhandlats innan. Jag har då blivit hänryckt och närmast förskräckt på samma gång men när det nu ges tillfälle dricka vinet i lugn och ro på hemmaplan, och dessutom öppnad två dagar innan , är det bara att sätta sig ner och ta till sig av intrycken som väller över en.
Oroa dig inte! Det blir ingen rusning efter 2003:an från Mouchao och du behöver inte banka på Systemets dörrar i arla morgonstund för att säkra din kvot. Tonel 3-4 kostar 688 kronor och när de flesta väl tagit sig förbi den mentala spärr som ett sådant belopp ändå är, står det knappast Portugal högst upp på inköpslistan. Kanske en Champagne, Bordeaux eller en Bourgogne möjligtvis men en Alentejo? Nja...
Men hör du till den skara som vågar trampa nya spår kanske detta är en av årets vinupplevelser! Två dagar gammal känner jag knappt igen mina egna noter från senaste provningstillfället. I glaset får jag känslan av att vara i norra Rhonedalen då Tonel 3-4 nu utvecklat den för Cornas så delikata svarta oliv-karaktären. En animalisk ton finns likaså i doftspektrat och kryddbutiken är på plats. Ändå, Portugal är närvarande med en svag tallbarrig ton och mynta. De initiala dragen av kemikalier och nymålat är puts väck och ersatta av mer behagliga komponenter.
Den långa luftningen har gjort gott för smaken likaså. Animalisk, kryddig, jordig och med sötmogen hallonfrukt och lakritspiptobak sitter det som en smäck. Det är voluminöst och på samma gång rasande elegant. Tanninet måste vara en av dina bättre vänner för att du ska kunna ta till dig vinet men inget snack om saken; det finns tillräckligt med 'stuffing' i den här för att inte bli blott ett tanninmonster!
Tonel 3-4 besitter en formidabel personlighet och en balans som trots vinets värme och alkohol framkallar gåshud. Ska du nu hosta upp 688 kronor för en flaska och har krav på underhållning lär Mouchao kunna bistå. Men öppna det åtminstone på morgonen och karaffera om vinet ska drickas på kvällen.
Till Mouchao serverar du en viltstek som fått sin beskärda del av vitlök och som har ett lagerblad med i rödvinsskyn. Ackompanjerar gör en jordärtskockspuré med en klick smör och vitlöksslungade sockerärter. Inte ens en Cote Rotie gör det bättre!
N.B. Tonel 3-4 är ett av Portugals dyraste och mest eftertraktade bordsviner. Att vi har möjligheten köpa det på hemmaplan kan helt tillskrivas en galen entusiast som älskar vin mer än tjäna pengar. 688 kr för jäst druvsaft är inte att förakta men ha i åtanke att portugiserna får betala än mer för den!
Plötsligt låg den där bara. En portugisisk Chorizo baserad på främst fläsk, rött vin och grislever. En portugisisk delikatess i detta vårt land som tycks tro att allt måste komma från Italien för att vara ätbart eller få kvalitetsstämpel!
Kanske inte den mest estetiskt tilltalande men ack så god. Tankarna gick till Morcela, blodkorven, vilt och smygande kryddhetta.
Fint hackad över en rejäl kantarelltoast med solrosskott och rostade solrosfrön gjorde chorizon stor succé! Även bland småttingarna som satt med till bords....
Inköpsställe: Ica Fridhemsplan.
Alla Douro Boys är inte män. I kvintetten, och givetvis i spetsen, står den tidigare modellen och sedan decenniet tillbaka utbildade önologen Sandra Tavares da Silva. Med examen från Milano återvände hon 2000 till Portugal och fick omgående anställning hos Douroproducenten Vale Dona Maria. Samtidigt påbörjade hon projektet med familjens egendom i Estremadura, Quinta de Chocapalha.
De flesta skulle nog nöja sig med två jobb men inte Sandra. Hon träffar sin blivande make Jorge Serodio Borges, också han med vin i venerna vilket efternamnet skvallrar om. Tillsammans startar de projektet Pintas, döpt efter deras vingårdshund. Pintas erhåller närmast omgående kultvinsstatus i Portugal och gör det möjligt för paret köpa loss några av de marker de arrenderat för vinet ifråga.
Tre jobb. Undrar om hon är nöjd nu?
Nöjd och stolt kan Sandra definitivt vara över den förvandling den totalt nedgångna egendomen Chocapalha i Estremadura genomgått sedan 1987 då den införskaffades av hennes föräldrar, Alice och Paulo. Klassiska portugisiska 'castas' trängs med internationellt kända sorter såsom Chardonnay och Cabernet Sauvignon.
Egendomens vita reserva 2007 kan just nu inhandlas på hemmaplan. Sammansättningen av Chardonnay, Viosinho och Arinto är intressant. Tydligen ingår även en liten dos Vital. Såväl den burgundiska druvan Chardonnay och Bucelas stolthet, Arinto, är ypperliga på att suga åt sig mineraltoner och låter därmed den syrarika Viosinho stå för de mer parfymerade och exotiska tonerna.
Vinet spenderar sju månader på fransk ek och resultatet är ett rasande elegant vin med kallvuxna och mineraliga undertoner! Modernt ja men inte utan personlighet.
Mineraltoner som påminner om flintarök, rostad ek med drag åt popcorn, kaffe och vanilj, persika och citrus. Och så en liten lätt parfymerad ton, vårblom. Elegant, kallt och outvecklat.
Syran biter till, mineralen likaså och backas snyggt upp av eken. Svag äpplighet, grön citrus och en svag bitterhet biter till i den innehållsrika men på samma gång strama smaken. Fin renklingande längd. Lika läcker till en fiskrätt såsom Marulk med Serranochips eller en kycklingfilé med gräddig ljus sås.
Oj så bra och oj så lurad jag blev när vinet jag provat blint presenterades! N.B. Översta bilden från Dourogruppens sida.
Hmm, nollsjuan var ju faktiskt den bästa jag provat från producenten. Kanske aningen atypisk med sin mer fruktpackade framtoning och nästan Sauvignonliknande stuk visst, men nu är jag förvirrad där jag sitter med nollåttan i glaset.
Soalheiros Alvarinho anno 2008 är en återgång till en mineralpackad stil, kyligare framträdande och mer klassisk grön citrus i doften. Helt enkelt ett vin för terroiristerna!
Ibland krävs det blott en revolution i landet för att kreativiteten och lusten att skapa ska ta fart! Nejlikerevolutionen i Portugal satte stopp för fasciststaten och såg till att landet, efter att ha styrts som en diktatur sedan 1926, kunde påbörja demokratiseringsprocessen.
För João António Cerdeira var detta startskottet att göra något mer utav familjens vinmarker i norra Portugal; tidigare hade druvorna sålts till det lokala kooperativet. Uppbackad av sin far planterade han således, helt mot det dåvarande gällande reglementet, 4 hektar Alvarinho utanför Melgaco, Portugals mest nordligt belägna stad.
Trots en bakgrund som skatteindrivare och dessutom nyss hemkommen från en tvåårig militärtjänstegöring i Mocambique kände João behovet av en dos civil olydnad och 1982 kunde han skörda sin första Alvarinho! Framgångarna lät inte vänta och sedan slutet av åttiotalet har João's Alvarinho vunnit flertalet utmärkelser och hyllas idag som varandes i den absoluta toppen bland druvans utövare.
2007 konsulterades den allerstädes närvarande Dirk van der Niepoort och att nollsju var toppklass råder det i min värld ingen tvekan om. För den mindre bevandrade bland Alvarinho, eller Albariño som den heter på andra sidan gränsen, är det aldrig tal om stort vin med samma ras som exempelvis en Côtes-de-Beaune eller en högklassig grosses gewächs från tyska Rheingau. De ska inte heller jämföras med dessa utan Alvarinho för mer en tillvaro inte helt olik Sauvignon blanc från Loire. Kan lagras men är som mest delikata med blott två-fyra år på nacken.
Nollåtta är som sagt en återgång till en kallare stil och de närmast tropiska tonerna i nollsjuan är ersatta av torkat hö, jasminblommor, våt sten och omogna citrustoner. Vid första sniffen är jag säker; det här är mer min stil av Alvarinho!
Smaken biter till anförd av en ljuvlig syra och uppbackad av gröna äppletoner och mineral. Redan nu en svag flintastensrökighet, något jag oftast först funnit med viss ålder i druvan från växtläget Melgaco. Inte så koncentrerad som nollsju utan mer finstämd.
Min första känsla av att årgången är mer anpassad min smak lugnar ner sig något och jag funderar på hur pass 'blown away' jag ändå blev av 2007. Kanske är det mer tjusningen med vinet i sig och att det ändå skiljer så pass mellan årgångarna som fascinerar mig? Hursom; portugisisk Alvarinho regerar och förtjänar lika mycket uppmärksamhet som spanska Rias Baixas. Framförallt bör den terroirdrivne kanske fokusera mer på vad som försigår på den portugisiska sidan än den spanska....
Oympade stockar, tanniner som till och med får Nebbiolo att blekna, kultiverad mer eller mindre på playan....Colares är unikt och kontroversiellt. Och utan att vara elak kanske man någonstans ändå kan förstå varför vinet nästintill försvunnit från kartan. Tack och lov för men för när Colares lyckas med frukt, fatlagring och tanniner är det vinvärldens Islay; fint inbäddat i tång och sälta från havet.
Bladkorkskruven åker fram men efter att ha torkat av under blyhöljet inser jag det är lönlöst och trycker ner korken. Nivån är utmärkt och har blott sjunkit en-två centimeter.
Inlägg
